Strax efter skymningen den 9 december 2006, lokal tid i Florida, satt jag i rymdfärjan Discovery och väntade på att nedräkningen skulle komma till noll. Två dagar tidigare hade jag också suttit där och väntat, men bara fem minuter före noll så hade någon rapporterat att det var lite för mycket moln för en säker start, så vi fick avbryta och åka tillbaka till våra besättningskvarter där vi bodde i karantän för att inte ta med oss någon smitta upp i rymden. Men idag var vädret bättre och det kändes hoppfullt. Och pirrigt. Jag var faktiskt inte speciellt nervös och definitivt inte rädd, men det var ju något fantastiskt jag var på väg att få uppleva. Rent logiskt var risken inte obetydlig för att det skulle ända med förskräckelse: enligt Nasas egen bästa uppskattning ca 1 på 70 – vilken stämmer rimligt med statistiken (av 135 flygningar slutade två med total förstörelse av rymdfärjan), men rädsla är en känsla och ofta är man mer rädd för det okända. Jag hade tränat så mycket för detta och kände mig så förberedd, så trots att en helt ny upplevelse väntade kändes det inte okänt.

Christer Fuglesang är Sveriges första astronaut. Men han är också fysiker. Här följer hans berättelse om hur det var att flyga ut i rymden och hur mycket fysik det är förknippat med det.